tulumamman

hej

nu sitter jag med ludde och kollar lite på en  monster truckfilm, ludde gillar det skarpt. det känns lite bättre nu, har varit och hälsat på mimmi så nu sitter jag här och bloggar. jag vet att det blir bättre men när det är jobbigt så känns det bara skit. det är jättejobbigt att inte laga mat, städa, duscha, plocka lite, hjälpa barnen, kramas ordentligt ja allt, detta ställer liksom till det för mig. jag kan säga att allt började ordna upp sig, jag började må bra och kom tillbaka eller hittade mitt nya jag sen bokstavligen snubblade jag på mållinjen. ha ha. men jag reser mig snart och jag kommer att knäppa snöret.

nu vill jag tala lite om vänner, jag har turen att ha 2 riktigt fina vänner mimmi och katrin. jag har har/haft många vänner men jag själv har nyss upptäckt att alla vänner inte finns kvar längre. jag som vän (observera att detta är vad jag känner) alltid har lyssnat varit stöttande och hjälpt till när mina vänner mått dåligt eller haft livskriser. nu när jag själv har drabbats av nån slags livskris så verkar mina gamla vänner inte längre finnas där. det känns jätte, jätte tråkigt. vart tog ni vägen?
familjen och släkten finns där liksom automatiskt men vänner måste man skaffa sig, dom går inte att köpas, nä dom förtjänar man genom att själv vara en vän. jag har iallafall två riktigt fina vänner, katrin och mimmi deras kärlek, förståelse, uppmuntran, skratt, sorg, och glädje har jag inte köpt det har jag förtjänat för att jag själv är en sann vän. när detta hände mig i början av januari så har dom funnits där, ringt och pratat, stöttat, varit förstående.  i dom finner jag allt jag behöver för att ha en fulländad vän. jag vill tacka er för era stöttande ord och er förståelse betyder otroligt mycket. era skratt och leenden gör mig glad. erat sällskap får mig att må bättre, att ni finns i mitt liv betyder så ofantligt mycket.
ni ska ta åt er för ni förtjänar att bli hyllade i min "lilla" blogg för ni är bäst, tack tjejer, JAG ÄLSKAR ER.

sen har jag såklart jätte många fina vänner men tyvärr är det många mil som skiljer oss åt. det som är tråkigt att vi inte hörs så ofta men det är ingens fel, ibland räcker inte tiden till bara fast det känns ändå bra när vi väl pratar och träffas. ni är toppen och ni finns i mitt hjärta alla ni "långdistansvänner". ni är bäst!

tilläggas bör att det jag skriver i min blogg är vad jag känner och bloggen är som min dagbok där jag skriver om mina innersta tankar och känslor skillnaden är bara att andra kan läsa den. här skriver jag inte för att vara snäll eller dum, nä detta är min terapi, här kan jag skriva allt som jag kanske inte kan säga i verkliga livet. men nu börjar jag tänka på mig och mina behov och att jag inte ska göra något som jag själv inte vill. åhh det har jag gjort alltför många gånger.
mitt nya jag börjar så se upp jag kommer ur detta starkare än nånsin. då är det ingen som kan ta mig. jippi

två låtar till mina älskade vänner


TACK FÖR ATT NI FINNS <3